När man som jag har spenderat otaliga timmar i sunkiga replokaler och på svettiga småklubbar med garagerock dånande ur förstärkarna, lär man sig känna igen den där råa, ofiltrerade energin. Men det finns en kusin till garagerocken, en tyngre, långsammare och mer psykedelisk släkting som kallas stoner rock. Den delar garagets DIY-anda och kärlek till distade gitarrer, men tar det hela till en ny, massiv nivå. Låt oss dyka ner i den fuzziga värld som är stoner rock.

Från garagets skitighet till öknens vidder

Garagerocken, som exploderade på 60-talet och fick en revival på 90-talet när jag själv stod på scen, handlade mycket om omedelbarhet och attityd. Enkla riff, snabba tempon och en känsla av att vad som helst kunde hända. Stoner rocken däremot, som började bubbla upp ordentligt i början av 90-talet, tog den där råheten och skruvade ner tempot rejält. Inspirationen kom inte bara från garagets skitighet, utan lika mycket från 70-talets giganter. Jag tänker främst på Black Sabbath, vars tunga, nedstämda riff i låtar som ’Sweet Leaf’ från albumet ’Master of Reality’ (ofta kallat det första stoner-albumet) lade grunden för hela genren. Deras mörka, nästan doom-aktiga sound, som Ozzy Osbourne själv beskrev som ett försök att göra ’läskig musik’, blev en central pelare. Men influenserna sträcker sig längre tillbaka, till band som Blue Cheer, vars debut ’Vincebus Eruptum’ var ren rock ’n’ roll-primitivism, och psykedeliska akter som Hawkwind och Cream. Även band som Sir Lord Baltimore och Leaf Hound nämns som viktiga föregångare. Det handlar om att ta bluesrockens tyngd och psykedelisk rocks experimentlusta och filtrera det genom en garage-lins, fast med mer muskler och tålamod.

Ljudbilden – riff, fuzz och det hypnotiska groovet

Vad är det då som definierar stoner rockens sound? För mig handlar det mycket om tyngden. Gitarrerna är nästan alltid kraftigt distade, ofta med hjälp av fuzz-pedaler som ger det där karaktäristiska tjocka, ’luddiga’ ljudet. Många band stämmer ner sina instrument, precis som Tony Iommi gjorde (även om det för honom handlade om skadade fingertoppar), vilket skapar ett mörkare och massivare sound. Tempot är oftast långsamt till medelsnabbt, vilket ger utrymme för riffen att verkligen andas och sätta sig. Det handlar inte om teknisk briljans i första hand, utan om känslan och groovet. Basen spelar en oerhört viktig roll, den är ofta tung, mullrande och bärande, och tillsammans med trummorna skapas ett hypnotiskt, nästan meditativt gung som man lätt kan förlora sig i. Sången är ofta melodisk, ibland lite släpig och tillbakalutad, och produktionen har ofta en ’retro’-känsla som för tankarna till 70-talet. Det är ett sound som är både kraftfullt och atmosfäriskt, som bygger upp ljudväggar man kan luta sig mot.

Ökenrockens hetta och Kaliforniens guldålder

Även om influenserna är äldre, var det i Kaliforniens ökenlandskap under tidigt 90-tal som stoner rocken verkligen fick sin form och sitt namn. Band som Kyuss från Palm Desert är helt centrala här. Deras album ’Blues for the Red Sun’ från 1992 och ’Welcome to Sky Valley’ från 1994 är milstolpar som definierade det som kom att kallas ’desert rock’. Det är ett sound som känns lika torrt och hett som öknen själv, med Josh Hommes tunga, fuzziga och samtidigt grooviga gitarriff och John Garcias karaktäristiska sång. Tillsammans med band som Sleep, kända för sitt episka, timslånga verk ’Dopesmoker’ (ursprungligen ’Jerusalem’), Monster Magnet och Fu Manchu, skapades en hel scen. Dessa band tog arvet från Sabbath och psykedelian och gav det en ny, solbränd identitet. När Kyuss splittrades fortsatte Josh Homme med Queens of the Stone Age, som fick ett större kommersiellt genombrott med albumet ’Rated R’. Även om de själva ofta distanserat sig från stoner-etiketten, är deras rötter och tidiga sound omisskännligt förankrade i genren och de bidrog starkt till att sprida soundet till en bredare publik.

Svensk stoner – ett tungt arv i Norden

Som gammal Göteborgsmusiker har jag på nära håll sett hur den svenska undergroundscenen alltid har frodats. Och stoner rocken är inget undantag, tvärtom! Sverige har blivit en riktig tungviktare inom genren, med en uppsjö av band som gjort avtryck både här hemma och internationellt. Jag tänker på pionjärer som Spiritual Beggars, som levererade klassisk riffrock redan på 90-talet, och Dozer, vars ’Madre de Dios’ ofta nämns som en höjdpunkt. Band som Truckfighters med sin energiska och fuzziga attack, Greenleaf med sina hyllade album, och det mer atmosfäriska Asteroid har alla bidragit till den starka svenska identiteten inom stoner. Även band som Abramis Brama, som sjunger på svenska, visar på bredden. Och vi får inte glömma senare akter som Graveyard, som tagit sitt Sabbath-doftande sound till stora scener världen över. Det verkar finnas något i den svenska myllan som lämpar sig väl för tunga, fuzziga riff. Den europeiska scenen överlag är väldigt stark, och många amerikanska band turnerar hellre här än hemma, vilket säger en del.

Mer än bara musik – kultur, estetik och den gröna dimman

Stoner rock är mer än bara ett sound, det är ofta förknippat med en viss estetik och kultur. Kopplingen till cannabis är uppenbar, och genrens namn lämnar ju inte mycket åt fantasin. Band som Sleep och Electric Wizard har gjort drogen till ett centralt tema i sin musik och image. Jag har själv varit på spelningar där luften varit tjock av rök, både på och framför scenen. Men det är viktigt att påpeka, som vissa band själva sagt, att ’stoner rock är en stil, inte ett liv’. Alla som spelar eller lyssnar på stoner rock är inte nödvändigtvis påverkade. Det handlar lika mycket om den avslappnade, tunga och psykedeliska känslan i musiken. Estetiken drar ofta åt retrohållet, med skivomslag och bandfoton som flirtar med 70-talets design och mystik, science fiction eller ockulta teman. Genren glider också ofta ihop med doom metal och sludge metal, där gränserna kan vara flytande. Det handlar om en familj av tunga, riffbaserade genrer där stoner rocken ofta representerar den mer psykedeliska och groove-orienterade grenen.

Från kusin till kraftfull genre – stonerrockens bestående arv

Så, är stoner rock bara garagerock på halvfart med mer fuzz? Nej, det är så mycket mer. Visst, den delar garagets råa nerv och DIY-anda, den där känslan av att musiken kommer direkt från hjärtat utan filter. Jag känner igen den från mina egna år i replokalen. Men stoner rocken tog den energin och blandade den med tyngden från doom, det hypnotiska groovet från bluesen och de vidsträckta ljudlandskapen från psykedelisk rock. Resultatet är en unik genre som är både brutal och vacker, tung och svävande. Den har skapat sitt eget universum av riff, fuzz och atmosfär. Från de dammiga öknarna i Kalifornien till de mörka replokalerna i Sverige har stoner rocken vuxit till en global kraft som fortsätter att inspirera nya generationer av musiker och lyssnare som söker något tyngre, något djupare och något mer psykedeliskt än vad mainstreamrocken oftast erbjuder. Den tunga kusinen har definitivt hittat sin egen väg.